Skråpuken: Från teaterscenen till konsthallen

Gunilla Palmsteirna-Weiss (1928–2022) är en av de mest framstående scenograferna som arbetat i Sverige. Trots att hon samarbetat med många av den svenska teaterhistoriens stora namn är hon förstås närmast förknippad med sin mångåriga livspartner, den tysk-svenske författaren och dramatikern Peter Weiss.

1967 skrev Peter Weiss pjäsen Sången om skråpuken, som fick sitt uruppförande på Scalateatern i Stockholm. Pjäsen handlar om Portugals kolonisering och förtryck i Angola, och bygger på texter från det då pågående frigörelsekrigets alla sidor, med skådespelare som ständigt växlar röst och perspektiv i olika roller.

”Dokumentär teater använder sig direkt av protokoll, tidningsnotiser. […] ”Sången om skråpuken” har karaktär av en revy, ett kalejdoskopiskt skiftande växelspel mellan de förtryckta och förtryckaren”, berättar Peter Weiss i Dagens Nyheter, 14 januari 1967.

Som ett sceniskt ankare, centralt på scenen, står Skråpuken. Kolonialväldets repliker levereras från den. I slutet av pjäsen faller den till marken, och kvar blir en tom metallställning, lik en giljotin.

Detaljer från Skråpuken.

Pjäsen uppfördes senare på många andra scener runt om i världen, och olika scenografer tolkade den här centrala figuren på olika sätt, ofta som en stor människogestalt. Men Gunilla Palmsteirna-Weiss’ version är någonting helt annat.

Byggd i rostigt stål (hon lärde sig svetsa specifikt för arbetet med pjäsen) är den full av kopplingar och antydningar till kolonialismens ekonomiska och ideologiska kärna. Här finns delar som liknar fängelsegaller, kedjor, delar av en militäruniform, en biskopskräkla, en nationalistisk flagga. Även det materiella i verket är kolonialismens material, oljefaten som extraherades ur Angolas mark och den korrugerade plåten som byggde dess slavarbetarbostäder.

Skråpuken på SKH

Gunilla Palmsteirna-Weiss undervisade ibland på dåvarande Dramatiska Institutet, bland annat en kort period som huvudlärare i scenografi. Och ända sen tiden DI hade sina lokaler i Filmhuset har skulpturen suttit uppe på högskolans väggar.

– Den satt i Filmhusets foajé, på den höga, breda betongväggen direkt till höger om dåvarande entré till DI-Teatern, nuvarande SFI biblioteksentré, till vänster om den breda marmortrappen uppåt österut, berättar Johan Andersson, numera pensionerad tekniker som i många år arbetade på SKH.

På Bonniers konsthall står verket utplacerat mitt i rummet, vilket gör att besökare även kan se baksidan för vad som rimligtvis är första gången i Skråpukens publika historia.

I samband med att DI flyttade till Valhallavägen 189 flyttades också Skråpuken med. Den har hängt på plats i studiogången sen dess – men det är faktiskt inte första gången den lånats ut till en utställning. 2022 transporterades den (”med stort mackel” enligt Johan Andersson) till Tinguely-museet i Basel, Schweiz för en utställning med flera Svenska konstnärer.

Snart flyttar SKH igen, och det är självklart att Skråpuken ska följa med även denna gång – som en inspirationskälla och en påminnelse om högskolans och Teatersveriges historia.

Så såg Skråpuken ut på Museum Tinguelys utställning Party for Öyvind. Öyvind Fahlström & Friends, 2022.